Nr 11/nov-02

Meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) är ett hot mot folkhälsan världen över. Denna resistens är mycket allvarlig eftersom den medför resistens mot alla betalaktamantibiotika, inklusive isoxa-penicilliner (penicillina-sstabila penicilliner) och cefalosporiner.
MRSA är anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen och har länge varit ovanliga i Sverige men har på senare år sakta ökat och problemet är nu störst på sjukhus i Stockholmsområdet (Jörbeck och Parment, 2002). Meticillinresistens förekommer också relativt ofta hos vissa koagulasnegativa stafylokocker som S. epidermidis, men dessa är ett mindre allvarligt kliniskt problem.

Vad är meticillinresistens?
Den vanligaste orsaken till penicillinresistens är att bakterien bildar ett enzym, penicillinas, som inaktiverar penicillin. Idag bildar cirka 80 % av kliniska Staphylococcus intermedius-isolat från hund i Sverige penicillinas i likhet med kliniska S. aureus-isolat från människa. Penicillinasbildning hos stafylokocker är inducerbar och ofta plasmidmedierad.

Vid meticillinresistens är resistensmekanismen en helt annan. I bakteriens cellvägg produceras då ett förändrat penicillinbindande protein, PBP 2a, vilket gör att penicillin och andra betalaktamantibiotika får en försämrad bindning till målstrukturen. Meticillinresistens (oxacillinresistens) är kromosomalt medierad och regleras av flera gener (mecA m.fl)

Meticillinresistens hos Staphylococcus spp. hos djur
Meticillinresistens hos S. aureus hos olika djurslag är mycket ovanlig och har endast rapporterats i samband med postoperativa sårinfektioner, ofta i samband med ortopedi på hund och häst på djurkliniker i USA och Storbritannien (Tomlin et al., 1999; Oughton et al., 2001; Gortel et al., 1999). Vidare uppges att meticillinresistenta S. intermedius isolerats från hundar med dermatit i Spanien (Piriz et al., 1996). När det gäller isolaten från USA och Storbritannien var det med stor sannolikhet fråga om kontamination med humana S. aureus-stammar. Rapporten från Spanien är svårtolkad i flera avseenden. Det är sålunda tveksamt om meticillinresistenta S. intermedius eller bovina S. aureus verkligen påvisats någonstans.

Risken för spridning av meticillinresistenta S. intermedius är närmast obefintlig så länge någon meticillinresistent stam inte cirkulerar i hundpopulationen. För att en spridning ska ske måste först mecA överföras till S. intermedius från t.ex S. aureus, något som ännu inte med säkerhet verifierats. Vi måste dock vara uppmärksamma på att detta kan hända när som helst. Det är därför synnerligen viktigt att alla isolat med höga MIC för oxacillin undersöks med avseende på förekomst av mecA-genen.

Risken för uppkomst och spridning av meticillinresistens hos S. intermedius vid användning av perorala cefalosporiner eller amoxi/klavulansyra får sålunda i dagsläget betraktas som liten. Däremot selekterar dessa bredspektriga betalaktamer för överförbar resistens mot t.ex ampicillin hos Gram-negativa tarmbakterier i det behandlade djuret. Cefalosporinerna eller amoxi/klavulansyra ska därför inte användas okritiskt.

Ibland isoleras S. aureus av humant ursprung från hund och katt (1 till 2% av kliniska isolat). Dessa får betraktas som kontaminanter från människa, men de kan säkert ge kliniska symtom också hos djur. Vi måste nu beakta att dessa stammar även kan vara MRSA och i så fall obehandlingsbara med alla betalaktamer. Allvarligare är att hunden eller katten då också kommer att vara bärare av MRSA, vilket inte är acceptabelt idag. Vikten av korrekt diagnostik och resistensbestämning kan därför inte nog understrykas.  

Hur diagnosticeras penicillin och meticillinresistens hos stafylokocker?
Penicillinresistens och meticillinresistens diagnosticeras med speciell metodik och den s.k lappmetoden duger inte. För att upptäcka meticillinresistens används oxacillin-screeningtest i agar eller mikrodilution med tillsats av NaCl. Vid misstänkt meticillinresistens ska denna verifieras genom påvisande av mecA-genen. Det är synnerligen viktigt att resistensbestämma både S. intermedius och S. aureus isolerade från hund och katt. I de fall meticillinresistenta S. aureus påvisas utgör dessa en smittkälla för människa och särskilda åtgärder blir nödvändiga. Påvisas meticillinresistenta S. intermedius är det av yttersta vikt att vidare smittspridning i hundpopulationen förhindras med alla medel.

Se för övrigt information från Läkemedelsverket, supplement 1, juni 2001, www.mpa.se och www.strama.org 

Referenser
Gortel K, Campbell KL, Kakoma I, Whittem T, Schaeffer DJ and Weisiger RM. Methicillin resistance among staphylococci isolated from dogs. 1999, AJVR, 60: 1526-1530.

Jörbeck H och Parment PA. MRSA hotar även Stockholmsregionen. 2002, Läkartidn, 99: 3182-3183.

Oughton MT, Dick HLN, Willey BM, Brown S, McGeer, Kreiswirth BN and Low DE. Methicillin resistant Staphylococcus aureus (MRSA) as a cause of infections in domestic animals: evidence for a new humaniotic disease? In: 41:^st ICAAC Conference 2002, Chicago, USA.

Piriz S, Valle J, Mateos EM, De la Fuente R, Cid D, Ruiz-Santaquiteria JA and Vadillo S. 1996, J Vet Pharm, 19: 118-123.

Tomlin J, Pead MJ, Lloyd DH, Howell F, Hartmann F, Jackson HA and Muir P. Methicillin-resistant Staphylococcus aureus infections in 11 dogs. 1999, Vet Rec, 144: 60-64.

Till början på sidan